Seminarium med Carin Mannheimer

Carin Mannheimer blev den första mottagaren av Stora Gerontologipriset. Motiveringen var ”att hon i TV-serien Solbacken: avd E, lyft fram frågor om åldrande och äldre. Inte bara de som handlar om vård och omsorg, utan också de existentiella frågorna. Carin Mannheimer lyckas belysa detta på ett engagerande sätt utan att framställningen andas vare sig skandalreportage eller skönmålning”.

Den 7 maj 2003 – fem dagar före SGS:s femårsdag – mottog Mannheimer priset och höll ett seminarium för SGS:s medlemmar. Hon berättade då om hur hon fick idén till TV-serien och hur hon arbetade med att genomföra den.

Från vänster: Irene Ganding från KP:s Jubileumsfond, pristagaren Carin Mannheimer och SGS:s ordförande Lars Andersson.

Rollatorns stilla vandring mot döden

En gång gjorde Carin Mannheimer TV-serien ”Lära för livet”. Den speglade skolans värld. Det var på 1970-talet – då TV, enligt Mannheimer, sågs som ett sätt att förmedla roande, allvarliga och tänkvärda upplevelser, som ett slags folkuniversitet. Hon fick då idén att göra en serie om åldrandet. Arbetsnamnet var ”Lära för döden”. Men det tog tid innan någon nappade på idén. Mannheimer gissar att den inte sågs som så hipp.

I början av 2000-talet – när Mannheimer själv gått i pension – fick hon chansen att göra verklighet av sin idé. Hon började med att prya både i hemtjänsten och på äldreboenden. Mannheimer säger: ”Research är att sitta i ett hörn och titta, titta, titta”. Men det handlar också om att sätta sig in i befintlig kunskap. Hon läste på om Ädelreformen, tog del av undersökningar, avhandlingar och debattartiklar, och inspirerades av Emmy Guts tankar om ålderdomen.

Då och då ifrågasattes Mannheimers arbete. Hur skulle dramaturgin se ut? Vari bestod seriens framåtrörelse? Mannheimer hade svaret: ”Det handlar om rollatorns stilla vandring mot döden”. Någon frågade hur serien skulle sluta och Mannheimer berättade att i slutet skulle alla få åka på en begravning och de skulle säga att det var det roligaste de gjort i hela sitt liv. Det slutet satte ramen för vägen dit – om en begravning är det roligaste måste de haft väldigt tråkigt innan.

Efter ett år av research och manusförfattande träffades alla skådespelare för en s.k. kollationering – en träff där de läste manuset tillsammans. Det var i mars 2002. En vecka senare började inspelningen. Den gjordes vid ett äldreboende i Mölndal, där det fanns en orenoverad och oanvänd flygel. I den hade rekvisitaavdelningen på Sveriges Television byggt upp miljön. ”Det var så roligt på inspelningsplatsen att det blev fem avsnitt i stället för fyra” berättar Mannheimer. Inspelningen pågick fram till juni månad. Därefter arbetade Mannheimer med att klippa filmen, lägga ljud och musik o.s.v. och måndagen den 3 mars 2003 – ett år efter inspelningen hade börjat – hade serien premiär. Innan dess hade den döpts om från ”Lära för döden” via ”Förlusternas tid” till det som man på SVT hoppades var ett mer säljande namn: ”Solbacken: avd. E”.

Redan det första avsnittet hade 2 miljoner tittare plus alla som såg någon av de två repriserna. Det sista avsnittet sågs av 2,3 miljoner. Detta är siffror som endast slås av fredagsunderhållning såsom ”Så ska det låta” och ”Robinson”. Särskilt glad är Mannheimer åt att det var fråga om ett generationstittande. Av de mängder av brev som hon fått från sina tittare har hon förstått att såväl unga som gamla följt serien och ofta har de sett den tillsammans.

”Visst har jag fått kritik för att de äldre i serien är för pigga” konstaterar Mannheimer ”men om man skildrar personer som sover hela dagarna får man inte fram de existentiella frågeställningarna. Då hade det endera blivit en film om personalen, eller en dokumentär”. Mannheimer har också fått veta att serien kan upplevas som deprimerande, inte minst av 40-talisterna. Men andra har reagerat tvärtom och blivit fulla av förtröstan.

Vad planerar då Mannheimer att göra framöver? Kan vi hoppas på en fortsättning på ”Solbacken: avd. E”? Mannheimer tycker att det inte är lätt att veta hur en fortsättning skulle se ut, men visst finns det möjligheter. En är att fokusera på hur det går för karaktärerna. ”Jag tyckte att två av dem såg lite förälskade ut i sista avsnittet”, säger Mannheimer. En annan möjlig fortsättning skulle kunna utveckla temat om hur vi vårdar våra gamla, inte minst problematiken kring dödshjälp.

Lena Dahlberg