SGS historia

SGS – Förr, nu och i framtiden

Text av Lars Andersson
SGS Ordförande 1998-2009

Med en travesti på namnet på ett gammalt klassiskt projekt inom gerontologin tänker jag försöka sammanfatta vad SGS åstadkommit under sina första elva år och vad vi inte hunnit med eller klarat av.

Det finns två årtal i svensk historia som är förknippade med det klassiska ”Uppsala möte” – 1593 och 1997. Vid det första tillfället passade hertig Karl på att se till att vi skulle hålla oss till den oförändrade Augsburgska bekännelsen och inte snegla åt kung Sigismunds katolicism. Vid det andra tillfället, den 28 november 1997, hade 64 personer som var intresserade av en gerontologi som inte helt dominerades av geriatriken samlats för att diskutera och besluta om en gerontologisk förening i Sverige. Initiativtagare var Peter Öberg och Marianne Winqvist, sociologiska institutionen, Uppsala universitet, samt Lars Andersson, Stiftelsen Äldrecentrum, Stockholm. Uppsala möte hade föregåtts av ett upprop från sociologen i Uppsala i mars 1996 och av att en arbetsgrupp bildades i oktober samma år med syfte att förbereda mötet. Formellt bildades föreningen den 12 maj 1998 vid ett mindre möte på Äldrecentrum i Stockholm. Närvarande vid det konstituerande årsmötet var Lars Andersson, Lena Dahlberg, Kristina Jennbert, Mårten Lagergren, Bo Malmberg, Gillis Samuelsson, John Stanich, Marianne Winqvist och Sven-Erik Wånell.

Att föreningen benämndes Sveriges Gerontologiska Sällskap, och inte ”förening” eller något liknande, hade att göra med att akronymen – SGS – blir lika användbar på engelska (Swedish Gerontological Society). Att föreningen fick en flygande start kan, förutom ett energiskt arbete i ett entusiastiskt gäng, också tillskrivas ett nätverksstöd på 81 500 kronor fördelade på tre år från Socialvetenskapliga forskningsrådet. En logga och en broschyr hörde till det första som togs fram för att ge identitet och synlighet i arbetet med att värva medlemmar, som vid årsskiftet 1998/99 uppgick till 55. En bidragande orsak till att vi i stor utsträckning lyckades behålla medlemmar var säkert välkomstpaketet som vi skickade ut de första åren, och som bl.a. innehöll en bok. Efter ett kort uppehåll utan ”presenter” lyckades vi få till stånd en överenskommelse med Tidskriften Äldre i Centrum, som fr.o.m. hösten 2001 blev en medlemsförmån. Den kostar oss halva medlemsavgiften, men får nog anses vara en god investering. Vi får också se till att vi utnyttjar möjligheten att annonsera om SGS aktiviteter i vår ruta i tidskriften.

En annan god investering var överenskommelsen med KP:s Jubileumsfond i samband med instiftandet av ”Stora Gerontologipriset”. Priset instiftades med anledning av att SGS fyllde 5 år 2003. KP:s Jubileumsfond beslöt att bevilja medel (tillsvidare under 5 år) så att mottagaren av priset erhåller 10 000 kronor. I ett senare beslut från januari 2004 höjdes summan till 20 000 kronor.

SGS har även inrättat ett pris för lovande forskare. Det delas ut vartannat år, med början våren 2007. Priset går till forskare som disputerat under de senaste fem åren och är aktiva inom området gerontologi (äldre och åldrande), men det är inte enbart avhandlingen som är avgörande. Först att få priset blev Ulf Jakobsson, Lunds universitet, och 2009 gick priset till Clary Krekula, Karlstads universitet. Priset består av betald kongressavgift vid följande Nordiska Kongress i Gerontologi samt två års medlemsavgift i SGS. Därtill får mottagaren tillfälle att hålla ett anförande vid Sveriges Gerontologidag.

En bra utgångspunkt för att resonera runt vad vi åstadkommit är de punkter som finns uppräknade i vår broschyr.

*     *     *

”Sprida kunskap om åldrandet”. 
Under denna punkt kan det mesta som vi arbetat med – seminarier, Sveriges Gerontologidag, det internationella symposiet i kulturgerontologi (inkl. bok), den nordiska kongressen i gerontologi, gerontologiprisen – räknas upp.

”Granska och bevaka det gerontologiska intresseområdet”
Vår uppmärksamhet på nya avhandlingar vars författare vi inbjuder till våra seminarier kan onekligen räknas till att bevaka intresseområdet. Vi har sänt några skrivelser och vi har skrivit några remissyttranden. En skrivelse till statsrådet 2005 med anledning av FAS beslut att upphöra med finansiering av den äldreforskning som Riksdagen beslutade om 1998, ledde till en enkel fråga och en interpellation i Riksdagen, men inte till något resultat. Vår största insats här har varit att vi genom skrivelser bidragit till att rädda professurerna i gerontologi i Göteborg (1998) och Uppsala (2007/08). Däremot har vi inte åstadkommit så mycket på det ”politiska” området.

”Samordna olika discipliner för att bredda den tvärvetenskapliga gerontologiska kunskapen”
Vi blandar rätt friskt innehållsmässigt i våra seminarier (fast vi kan kanske blanda ännu friskare…). Däremot kan man inte tala om någon formell samordning.

”Stödja publicering av gerontologisk forskning”
Det kom ut en bok (Cultural Gerontology) som ett resultat av symposiet i Visby. Att vi betalar en kollektivprenumeration på Äldre i Centrum kan också ses som ett stöd av detta slag. Däremot hade vi nog i tankarna att på något sätt kunna stödja utgivandet av rapporter eller seminarie- gerontologidagspresentationer. En möjlighet finns att ställa sig bakom den elektroniska vetenskapliga tidskrift – International Journal of Ageing and Later Life – (IJAL) som givits ut fr.o.m. våren 2006 (www.ep.liu.se/ej/ijal/).

”Ge expertutlåtanden till kommuner, landsting och statliga utredningar”.
Vi har som nämnts skrivit remissutlåtanden, och vi var behjälpliga när riksdagens revisorer skrev en rapport om nationella mål i kommunernas äldreomsorg. Men totalt sett har vi nog varit rätt osynliga inom detta område.

”Skapa möjligheter till nätverk och informellt utbyte mellan föreningens medlemmar”.
Vad beträffar informellt utbyte så fungerar nog minglandet efter våra seminarier helt i denna anda – men det rör sig om en förhållandevis liten grupp som deltar i seminarierna. Vi har skapat två formella nätverk – NUG (Nätverket för utbildning i gerontologi) och NÄB (Nätverket för boendefrågor). Verksamheten i dessa nätverk har dock varit minst sagt låg, för att inte säga obefintlig. Ett tredje nätverk – svensk-japanskt nätverk för äldreforskning – som lierat sig med SGS har däremot varit mycket aktivt.

”Stimulera till internationellt utbyte”
Vi finns representerade i Nordisk Gerontologisk Förening och i International Association of Gerontology and Geriatrics, och vi har arrangerat internationella konferenser (Visby, Stockholm), men vi tänkte oss nog något mer. Vi kan alltid ”klara oss” med att vi informerar på hemsidan eller i medlemsutskicket, men här finns plats för kreativa idéer. Vi skulle kunna fungera som länk för doktorander, kanske med ett (rese)stipendium.

”Generera debatt och diskussion om de äldre i samhället”
Detta är väl den punkt där vi lyckats sämst. Vi har inte deltagit i omsorgsdebatten. Vi har inte heller tagit upp frågan om diskriminering p.g.a. ålder i olika sammanhang. Vid något tillfälle får vi bestämma oss för om vi ska hålla oss strikt till det vetenskapliga eller om vi också vill ta plats i samhällsdebatten.

”Synliggöra utbildningsbehov inom såväl praktisk som teoretisk verksamhet som rör äldre”
Inte heller denna punkt har uppfyllts i någon högre utsträckning. Vi närde väl en del förhoppningar om att NUG skulle kunna ta tag i den här frågan, men det frånhänder inte oss andra ansvar för att något ska ske.

*     *     *

I styrelsen har vi haft en lagom omsättning av ledamöter. Det har hela tiden funnits en blandning av gammalt och nytt. Totalt har 25 medlemmar haft en styrelsepost. Lars Andersson, Lena Dahlberg och Peter Öberg går in på sina 12:e år i styrelsen, Marianne Winqvist fanns med i 10 år, Bosse Malmberg i åtta, Barbro Dahlbäck går in på sitt åttonde och Sandra Torres på sitt sjunde år. Våra revisorer Mårten Lagergren och Kristina Larsson har varit med länge liksom vår valberedning, Lars Tornstam, Sven-Erik Wånell och Bruno Magnusson, som hängt med från början ända till i år.

Den fråga som är ständigt närvarande hos oss är medlemsantalet. De senaste åren har det pendlat runt 300. Hur ska man betrakta detta antal i förhållande till andra föreningars medlemsantal? Borde vi inte kunna bli betydligt större? Man kan ha olika utgångspunkter här, t.ex. att det arbetar hundratusentals människor inom äldreomsorgen, eller att föreningen för kvinnor över 45 – 1,6 miljonerklubben – har 22 000 medlemmar (fast i förhållande till 1,6 miljoner är inte heller det så mycket…). I det här sammanhanget är vår styrka – tvärvetenskaplighet – också vår svaghet. Föreningar som vänder sig till en speciell profession har mycket lättare att fånga in presumtiva medlemmar. Det finns ca 5-600 geriatriker i Sverige och praktiskt taget samtliga är med i SGF.

Efter att ha diskuterat hur vi ska kunna växa inställer sig frågan: hur stora vill vi bli (om vi får välja)? Är vårt slutmål att vara en paraplyorganisation för all gerontologi i Sverige? Om man hårdrar det kan man tala om två vitt skilda vägar att gå. Antingen att fungera som paraplyorganisation för gerontologin eller att fungera som en gränsöverskridande förening där alla som är med känner en samhörighet med föreningen och dess inriktning mot tvärvetenskap. Ett exempel på den första varianten är NGF dit de nordiska föreningarna är anslutna (inte enskilda individer föralldel) och som av de flesta mest betraktas som en byråkratisk överbyggnad som finns till av vissa rationella samordningsskäl men som ingen direkt tar till sitt hjärta.

Denna fråga hänger också ihop med de aktiviteter som vi arrangerar. Vår nuvarande seminarieserie (med efterföljande mingel) har funnit sin form (en lättversion har också funnits i Lund). Deltagarantalet (10-25 per gång) kan inte öka särskilt mycket om vi ska klara av att ordna förtäringen, samma sak gäller också de uppskattade filmseminarierna. Vi kan också tänka oss ”större” föreläsningar eller halvdagsseminarier utöver gerontologidagen. Det senare kommer vi att pröva hösten -09. Ett svar på frågan om vi mäktar med fler aktiviteter (i det fall en ”stor” föreläsning eller ett halvdagsseminarium inte ersätter ett entimmesseminarium) är att man kan låta arbetet ske utanför styrelsen, som i fallet gerontologidagen 2004 som helt sköttes av Sveriges Geropsykologers Förening.

Ett ”problem” för många är att de måste betala medlemsavgiften med egna pengar. Det gäller speciellt doktorander. Det är absurt att så få doktorander inom området är med i föreningen. Vi borde stöta på institutionschefer och handledare och be dem (för doktorandens skull) att institutionen betalar medlemsavgiften. IAGG ligger på och är intresserade av att det startas studentföreningar med reducerade avgifter för medlemmarna. Hittills har de lockat med ett ekonomiskt bidrag om man startat en sådan. Vi har väl tyckt att det skulle leda till administrativt trassel (t.ex. att hålla reda på när någon inte är student längre) och menat att vår låga medlemsavgift kan individen eller institutionen klara av att betala.

Ett annat problem är den ”Stockholmscentrering” som en del tycker sig uppleva. Om man håller sig till styrelsen så handlar det väl egentligen om Mellansverige. Men de flesta aktiviteterna äger onekligen rum i Stockholm. Å andra sidan tycker kanske inte medlemmar i t.ex. Dalarna att det är så mycket bättre att en aktivitet förläggs till t.ex. Borås eller Boden. En lösning är förstås att samverka mer med institutioner och organisationer runt om i landet. Vi har under senare år förlagt Sveriges Gerontologidag till andra städer än Stockholm; 2006 i Jönköping, 2007 Lund, 2008 Sundsvall, 2009 Örebro och 2010 kommer det att bli Jönköping igen. En erfarenhet från dessa ”utflykter” är att arrangemangen inte lockar lika många deltagare som när de äger rum i Stockholm (det gäller även för långväga besökare). Förhoppningsvis kan det bli ett undantag nästa år i Jönköping då gerontologidagen kommer att vara en del av Elmiadagarna.

För att få en klarare uppfattning om vad medlemmarna tycker i dessa – och andra – frågor (speciellt de medlemmar som styrelsen inte möter vid våra aktiviteter), skickades en medlemsenkät ut runt årsskiftet 2008/09 (den kunde även besvaras på hemsidan). Verksamheten förefaller överensstämma med medlemmarnas önskemål. En del tips och idéer som är värda att pröva gavs också.

Beskrivningen har innehållit en hel del kritiska synpunkter, men det kan man bjuda på när utgångsläget är att det handlar om den bästa och trevligaste organisation man kan tänka sig – och vi har åstadkommit väldigt mycket. Ett exempel på det är listan på personer som vid ett eller flera tillfällen inbjudits och medverkat i arrangemang som SGS anordnat (ibland tillsammans med annan organisation):

Stig Hadenius, Håkan Jönson, Kari Molin, Tullia von Sydow, Bo Hagberg, Ann Lindgren, Margó Ingvardsson, Merril Silverstein, Lars Tornstam, Peter Coleman, Lennarth Johansson, Egon Diczfalusy, Birgitta Odén, Mårten Lagergren, Kyriakos Markides, Marta Szebehely, Marianne Winqvist, Lena Dahlberg, Steven Zarit, Solvej Fridell, Peter Öberg, Per Hedén, Kerstin Thorvall, Lynn Åkesson, Maj-Brith Bergström-Walan, Margareta Nyman, Gun-Britt Trydegård, Anna Götlind, Clare Wenger, Ninni Trossholmen, Sara Arber, Andrew Blaikie, Bill Bytheway, Thomas Cole, Svein Olav Daatland, Chris Gilleard, Jay Gubrium, Haim Hazan, Hans-Joachim von Kondratowitz, Chris Phillipson, Qwe Ronström, Marja Saarenheimo, Christine Swane, Julia Twigg, Kees Knipscheer, Eva Lundgren, Tony Warnes, Jonas Sandberg, Anna Whitaker, Sarah Harper, Brett Neilson, Bengt Winblad, Merete Mazzarella, David Gaunt, Evy Gunnarsson, Bo Malmberg, Greta Frankel, Anders Bergh, Ann-Britt Mossberg, Gerdt Sundström, Gunilla Silfverberg, Ulla Gurner, Ellen Sääf-Bergqvist, Göran Odbratt, Kerstin Gustafsson, Ylva Mattsson-Sydner, Gillis Samuelsson, Barbro Dahlbäck, Carin Mannheimer, Lars Andersson, Joakim Palme, Sofie Ghazanfareeon Karlsson, Welat Songur, Mats Thorslund, Boo Johansson, Barbro Westerholm, Agneta Grimby, Margda Waern, Britt Mari Hellner, Sven Carlsson, Anita Hansson, Inga Eldblom, Lisbeth Lindahl, Anna Cristina Åberg, Stig Berg, Barbro Wadensten, Emilia Forssell, Per-Gunnar Edebalk, Erik Lallerstedt, Christina Fjellström, Kerstin Gustafsson, Roger Qvarsell, Olle Ljungqvist, Viktoria Wallin, Severin Sjöstedt, Kevin McKee, Ingalill Rahm-Hallberg, Johanna Winblad, Ulla Rudberg, Håkan Jönson, Margareta Ågren, Sandra Torres, Karin Renblad, Kenneth Asplund, Roine Johansson, K-G Norberg, Gunhild Hammarström, Clary Krekula, Vern Bengtson, Susanne Iwarsson, Jukka Gronow, Jannike Andersson, Henning Kirk, Ingela Steij Stålbrand, Jimmie Christensson, Jan Hjärpe, Fereshteh Ahmadi, Rolf Å Gustafsson, Satu Heikkinen, Birgitta Ingridsdotter, Ann-Britt Sand, Inger Raune, Hjelde Eriksson, Lisbeth Kristiansen, Mats Lundström, Synøve Minde, Margareta Wersell, Amy Loutfi, Ulrika Winblad, Annika Taghizadeh Larsson, Agneta Stark, Gunnar Andersson.

Några milstolpar i sammanfattning:

2000, juni	Upptas som moderförening i Nordisk Gerontologisk Förening
2001, maj	Blir svensk representant i International Association of Gerontology and Geriatrics
2001, juni	Arrangerar Third International Symposium on Cultural Gerontology
2001, sept.	Tidskriften Äldre i Centrum blir medlemsförmån
2003, mars	Stora Gerontologipriset instiftas och KP:s Jubileumsfond beslutar att avsätta 10 000 kr/år i 5 år. Summan höjs till 20 000 fr.o.m. 2004. Pristagare 2003 blir Carin Mannheimer, 2004 Stig Berg, 2005 Birgitta Odén, 2006 Lars Tornstam, 2007 Inger Raune, 2008 Barbro Westerholm, 2009 Ingalill Rahm Hallberg.
2004, maj	Medarrangör av 17:e Nordiska Kongressen i Gerontologi i Stockholm och besätter posten som kongresspresident
2007, mars	Pris till lovande forskare instiftas. Pristagare 2007 blir Ulf Jakobsson, 2009 Clary Krekula.

Och slutligen har vi (speciellt efter att framgångsrikt ha genomfört 17NKG), fått en god ekonomisk grund att stå på.

Lars Andersson, SGS Ordförande 1998-2009